Klackar och högklackade skor, det är vad första serien i min stilserie om modehistoria ska handla om! Klacken, från franskans claque, “smälla” eller “klappa”, har en lång historia och har fått symbolisera både klass och förtryck genom århundradena.
De tidigaste klackskorna ser vi under antiken hos egyptiska slaktare och mongoliska ryttare. Då hade de snarare en praktisk än estetisk funktion: för ryttarna gjorde klacken att skon inte åkte av stigbygeln. Det var under renässansen i Europa som klacken blev en statussymbol. Klacken var inte längre endast en praktisk accessoar som höjde dig över gatusmutset: det opraktiska med klackskon blev det åtråvärda. Ju mer opraktiskt du klädde dig, desto rikare var du i en tid av smuts, sjukdom och fattigdom.
På mitten av 1500-talet blev styltklackarna moderna genom Katarina av Medici som bar klackar när hon skulle giftas bort till den franske kungen. Styltklackarna, chopines, var tjocka klackskor som kunde mäta upp till 40 cm där bäraren var tvungen att använda käpp för att inte ramla.
Under 1600-1700-talet blev klackskon en machosymbol som framförallt användes av män i de högre klasserna. Ludvig XIV av Frankrike bar alltid klack och tyckte särskilt om röda tolvcentimetersklackar där skorna smyckades med små målningar av krigsscener. Ingen fick dock bära högre klack än han själv och i ett lagförslag förbjöds alla utom adeln att bära högklackat. Klackarna förbjöds under franska revolutionen – men det stoppade inte Marie Antoinette från att ha en gigantisk skogarderob som sköttes av en speciell betjänt. Det sägs att hon till och med bar klackar på väg till giljotinen..
På 1920-talet blev högklackade skor återigen populära, men då av kvinnor från alla samhällsklasser. Idag är återigen de röda sulorna kanske den sko vi mest förenar med lyx, liksom Carries Manolo-klackar. Men är de ett uttryck för förtryck, eller en frihetssymbol? “One person’s embrace of their sexuality is another person’s patriarchal oppression”, skriver Hadley Freeman i en intressant artikel du kan läsa HÄR.
